Vi flög iväg i början på maj (delvis därför har det varit så tyst här på bloggen) men började planera resan redan för ett år sedan. Biljetterna bokade vi i god tid, redan i december ifjol. Men före vi bokade biljetterna, skaffade vi både pass och ESTA åt barnen.
Tidigare har det gått att ha barnen på samma pass som föräldrarna, men i något skede har det ändrat. Pass är trots allt lätt att beställa via nätet, men barn måste visas upp på polisstationen. ESTA går också att ansöka via nätet, men där ska man vara lite försiktig. Eftersom att man kan råka hamna i händerna på en mellanhand, ett företag som kan ansöka om ESTA åt en, och då tar de ut en betydligt större summa i ersättning för det. HÄR kan man ansöka om ESTA direkt och då kostar det 14$, annars kan man hamna att betala upp till 70€/ansökan.
Flygresan i sig var lång, trots det valde vi att resa i ett sträck. Från Vasa till Stockholm, via Chicago till Charlotte och därifrån med bil till Greenville i South Carolina. Om vi höll tidtabellen så skulle resan ta 26 timmar, dvs vi skulle nå Greenville 3 på natten lokaltid (10 finsk tid). Flygtiden oroade mig inte på samma sätt som väntetiden i terminalen, vi hade alltså 6,5h väntetid på Arlanda på vägen dit och 6h väntetid i Chicago på vägen tillbaka.
För att fördriva väntetiden hade vi packat ner en del leksaker och böcker i handbagaget, pojkarna (2 år respektive 3 år) hade också köpt varsin egen surfplatta med både spel och filmer att se på. Vi valde ändå på förhand att inte släpa med någon barnvagn till USA, huvudsakligen för att jag visste att man kunde låna barnvagnar på Arlanda och för att jag visste att man vid behov kunde köpa en billig resevagn i USA. Men vi hade ändå en typ av transportmedel med oss, Oliver hade nämligen fått en Trunki i födelsedagspresent. Hade hört mycket gott om dessa resväskor, dessvärre upplevde jag nog den på ett helt annat sätt.
- För det första; formen är lite ojämn vilket gör det lite svårt att utnyttja allt utrymme.
- För det andra; var den obekväm att sitta på eftersom att handtagen till väskan är just på sittdelen.
- För det tredje; det fanns inget att stöda fötterna på, vilket betyder att pojkarna var tvungna att hålla dem i luften när man skulle dra dem efter sig på väskan.
Slutresulatet var alltså att vi släpade på en väska som var både otymplig och opraktisk, men på tillbakavägen packade vi dock ner den i en av de större väskorna som checkades in. Helt klart bortkastade pengar.
Flygplansmaten är inte direkt någon höjdare men eftersom våra barn är extra kräsna, antog jag att inget skulle duga - därför tog vi med TUC kex, salta pinnar, godis och kex. Pojkarna var ändå så pass extatiska att de inte hade någon apitit, varken för flygplansmaten eller mellanmålet vi hade släpat med oss.
En resa som överskrider 24 timmar är tung för vem som helst, men med tanke på att man är helt beroende av två barns sömnrutiner ledde det till att ingen av oss riktigt fick sova under hela resan. Oliver som är van med att sova 14 timmar/dygn blev lite otröstlig under den långa flygningen (9h) från Arlanda till Chicago, men även han kvickna till lite när vi landade.
Att landa, till och med mellanlanda, i USA är ofta komplicerat och tidskrävande. Vi hade bara 2,5h att byta flyg och då är det ofta bråttom.
Efter att ha varit på resande fot i ungefär 20 timmar landade vi alltså i Chicago. På flyget delade de redan ut immigrationsblanketter (som jag fyllde i omsorgsfullt), men som man inte behövde eftersom att man skulle knappra in alla uppgifter på en dator så fort man stigit av planet. Sen blir man intervjuad av en säkerhetstjänsteman som frågar i princip samma saker som datorn, inklusive foto och fingeravtryck. Detta är lite rörligt med fyra pass, åtta händer och fyra huvuden - men när alla kroppsdelar blivit fotograferade eller skannade så var det dags att hämta allt incheckat bagage.
När man sprungit genom tullen med allt handbagage, incheckat bagage, ungar och män så ska bagaget checkas in igen. Här fick vi också ut våra boarding pass för sista flygningen. När vi dumpat av bagaget, var det dags för passkontroll/boarding pass kontroll. Efter att ha köat en halvtimme konstaterade säkerhetstjänstemannen att vi hade två boarding pass för Oliver (olika sittplatser dock) men inget för Tobias, han bad oss gå tillbaka och korrigera dem eftersom att namnet på boarding passet måste stämma överens med passet. Nya boarding pass och tillbaka sist i kön, denhär gången klarade vi kontrollen och vi fick gå vidare till säkerhetskontrollen. Enda skillnaden på säkerhetskontroller i USA och i Europa är att man måste ta av sig skorna, men inte om man är barn. När vi äntligen kom till rätt gate, visade det sig att vårt plan var försenat.
United har rätt dåligt rykte i USA, men de gjorde ett gott intryck på mig när planet äntligen anlände till gaten. Eftersom att vi hade småbarn, ingick vi i deras pre-boarding policy. Dvs att vi fick gå in i planet och sätta oss före alla andra, vilket gjorde det betydligt mindre stressigt.
Två timmar senare landade vi i Charlotte, och vid baggage claim stod min bästa vän och hennes sambo och väntade. Det var ett kärt återseende eftersom att vi inte har träffats på fem år.
När bagaget var utcheckat och vi var på väg mot bilen, kände sig Tobias hoppfull om att vi nu äntligen skulle få åka hem. Reaktionen när han såg en Dodge istället för en bmw x5 var hjärtskärande, han bröt ihop och grät för att han insåg att vi var långt ifrån att åka hem.
Efter att ha kört nästan två timmar på en mörk motorväg i regn och åska, anlände vi till Greenville tidigt på tisdagsmorgonen. Hela familjen slocknade vi i samma säng, höga på adrenalin. Här var vi nu, långt borta hemifrån.
No comments:
Post a Comment